Skip to content
Så har en vecka gått in på det nya året och jag har äntligen räknat och sammanställt all statistik från 2022. Kamprapporterna och artiklarna på löpsedeln med basaktivism, offentliga aktioner, torgmöten, vildmarksstrapatser, kampsportsträning och mycket, mycket mer, från Skåne till Norrbotten.
Det svenska kampåret 2022 har givetvis kantats av valet som gick av stapeln i september, men för en bred kamporganisation som Nordiska motståndsrörelsen, där partiverksamheten bara utgör en del av verksamheten, har det givetvis hänt betydligt mycket mer än vad som kan härröras dit. Den verkliga motståndskampen sover nämligen aldrig, den ändrar bara till viss del form utifrån förutsättningarna för dagen.
2022 har sett till kvantitet varit ett mer aktivt år än vad 2021 var och vad gäller offentlig aktivism där våra aktivister stått på gator och torg för att dela ut flygblad och föra diskussioner med folket eller på brofästen med banderoller, fanor och rökgranater, så har det faktiskt bara vari
Aktiviteten bjöd på två talare. Först ut var Jonas Jensmark som talade om samhällsförfallet och den legendariska aktionen i Växjö 1985 där åtta modiga nationalsocialister från Nordiska rikspartiet slogs tappert för sina ideal och sina liv mot tusentals fega rödingar från bland annat Vänsterpartiet Kommunisterna.
Nationalsocialister från Nordiska rikspartiet i Växjö den 13 april 1985.
Nu i efterhand kan man ställa sig frågan om Växjöborna tycker att ni valde rätt sida den där dagen i april 1985, jag tror ärligt talat att majoriteten tycker att utvecklingen har varit allt annat än önskvärd och som innerst inne föraktar dagens samhälle och bara väntar på förändring.Nu har ni en ny chans att välja sida om vår framtid, en chans att börja kämpa för folk och nation.Vi står här på detta torg för att visa folket i Växjö att det finns en väg ut ur dagens eländiga liberala samhällsutveckling med massinvandring och dess katastrofala konsekvenser, uppmuntring till könsdysfori av barn, ned
Ursprungligen publicerad 2015.04.03.
Hur många gånger har man inte hört människor som är sympatiskt inställda till Motståndsrörelsen säga att vi är för “extrema” och för radikala? För om vi inte liberaliseras, med andra ord avradikaliseras, och kompromissar med våra viktigaste frågor har vi ingen möjlighet att kunna påverka den rådande politiken och samhällsutvecklingen, brukar det ofta påstås. Även att man måste dansa efter massmedias pipa för att inte hamna i dålig dager får man höra ibland och att man ska “accepteras” och kanske till och med bli en del av etablissemanget. Detta är mycket felaktiga resonemang eftersom folket instinktivt letar efter en stark och stabil kraft att samlas kring, och denna kraft måste vara radikal och kompromisslös för att vara stark. Något som vårt folk förgäves försöker att finna hos de etablerade partierna i riksdagen.
De människor som motsätter sig en radikal och kompromisslös kamp tror jag inte är riktigt medvetna om de allvarliga hot vi id
I Jönköping samlades aktivister vid Vätterns kust i utkanten av staden och förberedde en motorbåt med två Tyrrunefanor och en högtalare. Sedan körde ett aktivistpar iväg med båten i sjön in mot de centrala delarna av Jönköping.
Efter en stund anlände man till småbåtshamnen och började ropa ut slagord och uppmaningar att rösta på Nordiska motståndsrörelsen i höstens val. Man drog snabbt till sig uppmärksamheten från folket som var i hamnen och på uteserveringarna på piren. Ett kort tag därefter hölls ett tal från båten av Jonas Jensmark.
Jag uppmanar dig svensk att ställa dig upp. Ställ dig upp rak i ryggen och gör ett revolutionärt val. Förkasta etablissemangets lögner och valfläsk. Du kommer att blöda så länge som du tillåter det. Du har alla möjligheter att sätta stopp för förfallet, men det kommer att krävas arbete, det kommer att krävas mod. Är du villig att göra det som krävs?! Har du det som krävs att göra ett revolutionärt val?Utdrag ur talet
Efter att talet
Nu när ytterligare ett år gått till ända har jag traditionsenligt lagt ganska många timmar på att gå igenom alla Motståndsrörelsens aktiviteter under året, sammanställa statistik och dra slutsatser. Precis som 2020 var 2021 kantat av oproportionerliga Covid 19-restriktioner som åtminstone stundvis satt sin prägel på delar av verksamheten.
2021 har också varit ett år som kommer se ganska annorlunda ut i denna rapport då vi i ganska hög grad frångått basaktivismen, alltså flygblad i brevlådor och klistermärkesuppsättningar och dylikt, för att istället lägga ännu mer tid och energi på att genomföra riktigt, riktigt bra, genomtänkta och välplanerade aktioner. Vi har med det sagt inte, och kommer inte heller överge denna del av verksamheten helt och hållet då det trots allt är ett enkelt sätt att kunna få alla medlemmar att bidra med något till kampen, men vi har de senaste åren mer och mer ändrat fokus och det syns på siffrorna från 2021.
En annan sak som märks av om man känner till
Den 25 april beslöt sig delar av Näste 2 kampavdelning för att ha en gemensam dag av aktivism. En vacker sommarlördag med skinande väder kan inte tillåtas att gå till spillo, därför bestämde sig aktivisterna för att fånga dagen på bästa sätt, nämligen genom aktivism och gruppstärkande kampsport.
Aktivisterna samlades vid en vältrafikerad motorväg i Göteborgstrakten, där man placerade sig på en bro som korsade motorvägen. Väl på plats så vecklade man ut banderollen med det nationalsocialistiska budskapet ”Tuta Mot Mångkulturen!”.
Från början till slutet av aktionen så åkte det förbi trafikanter som glatt uppskattade det nationalsocialistiska budskapet, genom att tuta mot mångkulturen. Vissa av trafikanterna blev så glädjefyllda av att få se stolta och rakryggade motståndsmän förmedla det nationalsocialistiska budskapet så att man sträckte stolt på högerarmen för att hälsa motståndsmännen seger!
Strax innan planerad avslutning, så dyker det upp tv
Så har det hänt igen. Vi har brutit mot
”reglerna”. Promenera in mitt under en tennismatch och skrika Hell
seger! Så kan man väl ändå inte bete sig?
Vi känner igen de reaktionäras klagosång från mången gång förut, ja
faktiskt från varenda gång vi avvikit från de oskrivna ”vett och
etikett”-reglerna som fisförnäma småborgare satt upp.
Det blir gnäll var gång vi slår tillbaka mot rasfrämlingar eller den
röda pöbeln. Det ser ju så dåligt ut i media när vi är våldsamma.
Istället borde vi väl låtit ett par kamrater bli ihjälslagna och efteråt
ringa polisen?!
Det blir gnäll när vi inte låter de fientliga krafter som är mitt
uppe i att utrota vårt folk få stå oemotsagda. ”Det var jättebra att ni
stod i tältet och debatterade, men fy vad onödigt att skrika
folkförrädare åt Gustav Fridolin, där var ni oseriösa.”
Det blir gnäll när vi vägrar låta oss bli hunsade av polismakten som
med alla medel försöker tysta oss och förvägra oss våra medborgerliga
rättigheter. Vi borde
Allt sedan Organisationsdagarna i mars har träning varit ett stort samtalsämne både här och runtom i våra nästen, men det är egentligen inte vad jag tänkte skriva om denna gång trots rubriken – ja, åtminstone inte annat än som jämförelse med annat kamparbete vi utför.
Vad jag däremot tänkte uttrycka mig lite kring är den aktivism av olika slag vi utför hela tiden och hur det är en viktig del av vår träning, ja förutom att det sprider vårt budskap och gör att vi syns då.
Precis som att ingen föds som färdig mästare i löpning eller som vinnare av världens starkaste man, så föds såklart inte heller någon som en fullfjädrad mästare på revolution. Man behöver träna till sig de egenskaper som krävs för att lyckas.
Jag tänker att precis som med styrketräning behövs det många pass under en lång tid för att uppnå sin bästa form och då är det också viktigt att träna rätt och att inte skada sig på vägen, eftersom det leder till långa uppehåll utan aktivitet eller att man rentav slu
Översatt från Nordfront.dk.
Det har under lång tid pågått en debatt i den nationella rörelsen om hur vi bäst kan nå våra mål. Det är en debatt som varit särskilt het i USA, men den dyker upp då och då även här i Sverige och de andra nordiska länderna. I den här artikeln ska jag försöka förklara de två perspektiv som dominerar denna debatt, som jag menar kan klassificeras som infiltration som det första och revolution som det andra, och sedan ska jag delge mina tankar i frågan. Jag kommer inte att dölja det faktum att jag tror att revolution är den enda vägen framåt, men jag kommer ändå försöka att göra mitt bästa för att också ge en ärlig bild av och lyfta fram de starkaste argumenten också för infiltration.
Innan vi kan diskutera vilken strategi som bäst uppnår våra mål måste vi vara tydliga med vad våra mål är. Så vad är målet? För Nordiska motståndsrörelsen är svaret väldigt enkelt, att realisera innehållet i Vår väg. För att göra det mer allmänt, så att det bättre beskriver d
Max Rosenfors hyllar i en krönika på Nordfront den nationella internetkultur som han skriver var som starkast 2015-2017, och att denna ingick i en medveten plan för den nationella rörelsen att erövra internet, något vi också lyckades med, för att sedan bli närmast totalt censurerade. Vidare problematiserar Rosenfors att han efter detta inte längre tycks se någon plan för hur vi nationella ska kunna segra.
Jag har inte hört en enda nationalist förklara hur vi nu ska gå framåt, än mindre faktiskt visa vägen och att genom handling visa hur ens plan ser ut. Det är ju katastrofalt. Det finns gott om saker att harva på med, tro mig, men att harva på är väsensskilt från att ha en plan.Detta problem, och inget annat, bör du grubbla över.Det finns ingenting viktigare att tänka på, och ingen annan än vi kommer lösa det.Jag ställde mig nämligen frågan hur jag skulle förklara för någon som tycker som oss, men som inte är villig att delta i aktivism för saken: hur ska jag förklara varför vi behö
Lördagen den 25 mars, under en regnfylld himmel som växlade mellan regn och uppehåll, vecklade aktivister och medlemmar från Nordiska motståndsrörelsens Näste 7 ut Tyrrunefanor och banderollen med uppmaningen ”Gör ett revolutionärt val” över riksväg 25 inne i Växjö.
Den politiska kampaktionen tycktes uppskattas av majoriteten av förbipasserande bilister som antingen vinkade, gjorde tummen upp eller förbjudna segerhälsningar. Ett och annat långfinger syntes också från antagonister som mot förmodan lyckats ta körkort.
En som däremot inte uppskattade Motståndsrörelsens fria opinionsbildning var en polis, ett yttre befäl därtill, som gasade upp sin bil på bron i säkert 120 km/h med sirener och blåljus på en 100-meters sträcka, för att sedan tvärbromsa. Han slänger sig sedan över vägräcket för att ge sig in i en närkamp med en av aktivisterna som håller en fana, samtidigt som han gapar om att det är ett pågående brott.
Efter några sekunder börjar den överrea
Stolt, självsäker och stridslysten – tre ord som ekar i mitt huvud efter att jag nyligen kommit hem från årets upplaga av Organisationsdagarna. Det är en otrolig och helt unik upplevelse att sova, äta, slåss och arbeta tillsammans med fanatiska nationalsocialister under två nätter, samtidigt som man som ny medlem inte kan förmå sig förstå att inte fler, ja varför inte samtliga, nationella i Norden vill dela en sådan upplevelse med oss.
Ni som tidigare har läst mina texter kanske vet att jag nyligen blev aktiv i Nordiska motståndsrörelsen efter att under ett antal år ha arbetat för Sverigedemokraterna. Jag vill med denna text belysa några av de väsensskilda upplevelser och intryck som man får som aktiv i de två olika organisationerna, mer specifikt skillnaderna när det kommer till de rikstäckande evenemangen.
Gemenskap vs rangordning
För det första skulle det aldrig komma på fråga att en högt uppsatt sverigedemokrat sätter sig vid samma bord som en reguljär medlem. Under mina å
Med årsdagen för eldstormen i Dresden på måndag och samtidigt det pågående spektaklet där etablissemanget försöker dra in Sverige i den globalistiska krigspakten Nato, beslutade Nordiska motståndsrörelsen att genomföra en blixtdemonstration i Stockholm med facklor, fanor och banderoll.
Man gick runt fem kilometer skanderande slagord från Karlaplan, via Diplomatstaden och såväl turkiska som israeliska ambassaden, Sergels torg, förbi riksdagen och slutligen till Mynttorget. ”Nej till Nato – Död åt globalismen!”, ”Stolt, vit, revolutionär!” och ”Ulf Kristersson – folkförrädare!” var några av slagorden som användes för dagen.
Längs marschvägen gjordes stopp för tal vid turkiska ambassaden, Sergels torg och Mynttorget. Utanför turkiska ambassaden brändes en turkisk flagga för att symbolisera vad Motståndsrörelsen anser om att Sverige ser ut att inskränka sina grundlagar för den främmande Nato-maktens räkning
På Sergel
Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.
”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.
Vill du göra en kort pr
